29 juli 2010

Igår blev jag kontaktad av en mamma som försökte hjälpa sin dotter som var i stort behov av hjälp från psykiatrin. Hon beskrev hur de står utan hjälp. Nu har de väntat 3 veckor på att få träffa en läkare inom psykiatrin. Varje dag förvärras problemen och de måste ha hjälp omgående. Jag hörde hur desperat mamman var på att ingen hjälpte dem.

Dessa berättelser från verkligheten är väldigt viktiga för mig som politiker, det är i dessa berättelser jag får fram hur verkligheten ser ut. Allt för ofta får vi höra en tillrättalagd beskrivning av landstingets tjänstemän, vilket är mycket oroande.

Som tur var har hennes dotter väldigt engagerade föräldrar som gör allt för att hjälpa sin dotter. Tyvärr krävs det att man själv är frisk eller har anhöriga eller vänner som är pådrivande för att man ska få den vård man har rätt till som patient. Men vem hjälper de människor som inte har denna möjlighet? Det finns mycket att ta tag i när vi får möjligheten att ta över makten i landstinget efter valet.